Lite småtankar

Sitter på jobbet och har svårt att hitta fokus. Idag är en dag då jag är trött, har ingen ork och vill mest hem, ta en varm dusch och lägga mig under täcket. Jag bläddrade även igenom mina favoritbloggar idag och fastnade för HanaPee's fina text. Jag känner igen mig så mycket i det hon skriver, att den tanken kommer då & då. Den jävla tanken " tänk om ". Som hanna hade sagt; Den är jävulskt farlig. Men som Hanna även nämner i slutet av inlägget, man får nog bara gilla läget och faktiskt tänka på att vi har det jävulskt bra just nu, och det finns ju ingen anledning i världen till att det skulle förändras.

Hennes fantastiska inlägg;

"Idag är en sån dag då jag känner att ingenting som händer i livet spelar någon roll så länge jag får vara med Anton. Det är på många sätt en mycket skön känsla. Men samtidigt vidrig. Det gör mig så fullkomligt beroende av honom.

Och så kommer tanken ”tänk om” som ett jävulskt störigt och hjärthuggande brev på posten. Tänk om det tar slut mellan oss också? Tänk om Anton kommer hem en dag och inte längre vill somna bredvid mig eller höra mina berättelser och tankar. Eller ens röra mig. Tänk om han tröttnar och hittar någon som får honom lyckligare? Eller tänk om jag slutar känna? Tänk om jag blir tvungen att dra? Om jag inte klarar av mer?
Det är så stort att älska någon och ge sig hän, på ett sätt är det ju det som på många sätt är meningen med livet. Att ha relationer på olika sätt. Och jag tänker att det  är tur att jag bara kan föreställa mig hur Niotillfem mår och inte på riktigt vet hur det känns att bli lämnad eller bränd. Visst har jag upplevt det på nära håll med mina nära och jag har sett hur människor fullkomligt går sönder av att bli lämnade – för att seda resa sig igen.
Men jag vet faktiskt inte om jag skulle orka, våga eller över huvudtaget kunna ha en relation om jag känt den där känslan som jag föreställer mig. Eller så skulle jag det, för som det är nu oroar jag mig trots allt ändå? Kanske handlar det bara att gilla läget. Tänka på det jag har med Anton just här och nu, tänka på att det som händer det händer och att människor skiljer sig efter tjugo år och överlever faktiskt.
För så är det ju trots allt. Klyschan om att man klarar mer än vad man tror är sann och då kanske sagorna om livslång kärlek också är sanna – och kanske är det jag och Anton som håller ihop livet ut. Eller så inte. Hursomhelst så blir det bra till slut, och är det inte bra behöver det inte vara slutet."

Slutligen vill jag väl avsluta inlägget med att alla vi som har fått chansen att hitta en person som gör dig lycklig och faktiskt gör dig till en bättre version av dig själv och låter dig vara dig själv fullt ut. Vi ska vara så jävulskt glada för det!

Ha en bra tisdag!